Formationer i dans: så skapar du dem steg för steg

I gruppdans är de klassiska formationerna geometriska figurer: cirkel, kvadrat, romb, triangel, linje, stjärna, kors och diagonal. De ingår i det som kompositionsläran kallar ”rumsliga relationer”, tillsammans med grupperingarna (solo, duo, trio, hela gruppen) och hur rummet används (dansare tätt eller glest, i mitten eller längst bak, till höger eller till vänster). Att välja en formation är alltså att på en gång bestämma gruppens form, storleken på delgrupperna och vilken del av scenen som används.

Diagonalen förtjänar särskild uppmärksamhet: den skapar en känsla av djup och rörelse, ger visuellt intressantare linjer och minskar risken att dansarna skymmer varandra. En mycket dynamisk variant är den lätt lutade diagonala linjen, som ofta syns i jazz- eller hiphoprutiner för att få publikens blick att vandra. X-formationen placerar dansare i varje spets och i mitten för att understryka ett klimax eller en höjdpunkt. V:et (eller pyramiden) drar blicken till dansaren i spetsen, ofta solisten längst fram i mitten.

Se upp med ordförrådet: många namn på formationer (Flat W, Clustered Diamond, Starburst, Mini Hills …) kommer från dansstudiors bloggar och utgör ingen officiell nomenklatur. Håll dig till de universella figurerna – linje, kolonn, diagonal, cirkel, block eller kvadrat, V, romb, förskjutna rader – och behandla fantasinamnen som enkla varianter. Det ”schackbräde” som ibland nämns för den här typen av placering motsvarar i själva verket förskjutna rader (staggered): man förskjuter raderna så att ingen blir dold bakom en annan dansare och alla syns för publiken.

När formationerna är valda är det kompositionsgreppen som ger dem liv. Unison – alla dansare gör exakt samma sak samtidigt – ger budskapet kraft. Kanon tar upp samma sekvens men utan gemensam start: varje dansare eller grupp kommer in med en jämn förskjutning (till exempel var 2:a, 3:e eller 4:e taktslag), vilket skapar ett riktmärke men bevarar det individuella. Kaskaden, som ska skiljas från kanon, låter dansarna avlösa varandra med växlande entréer och sortier: den ger rörelse och liv åt hur rummet används.

Andra grepp berikar flödet. Släpp och fånga: en dansare eller en delgrupp lämnar unisonen och ”hinner ikapp” sekvensen där den befinner sig, innan den åter går in i unisonen – vilket just förstärker unisoneffekten. Polyfonin låter varje dansare komma in, upprepa sin fras fritt och gå ut, med en enkel regel: scenen får aldrig vara tom. Ackumulationen kan gälla rörelserna (A, sedan AB, sedan ABC …) eller dansare som läggs till efter hand, vilket gör att hela gruppen inte behöver vara på scenen hela tiden.

För att strukturera ett helt verk finns flera sätt att utveckla materialet: scenario eller berättelse (ett linjärt förlopp med början, utveckling och slut, som i klassisk balett), fråga och svar (ett rörelseuttalande som framkallar ett annat), refräng och vers (en sekvens som återkommer som i en sång), variation på ett och samma tema, eller slumpen på Merce Cunninghams vis. Tänk också på relationerna mellan dansarna: kontrast (högt/lågt, stort/litet, stilla/i rörelse) ”ger färg”, och symmetri – en rörelse till vänster som upprepas till höger – skapar en känsla av balans och stabilitet.

Att placera formationer förutsätter ett gemensamt språk för att beskriva scenen, lånat från teatern. Sett från publiken i salongen ligger den sida som på franska heter côté cour till höger och côté jardin till vänster. Orden kommer från Tuileriespalatset på 1600-talet; under revolutionen ersattes de kungliga benämningarna (kungens sida, drottningens sida) med ”jardin” och ”cour”. Termerna beskriver var man befinner sig, men de är inga formationer: blanda inte ihop rummets terminologi med gruppens form.

Djupet har också namn: scenens framkant är den del som ligger närmast publiken, fonden är den bakre delen. Man går ”ned” mot framkanten och ”upp” mot fonden. Verben har ett konkret ursprung: på teatrar av italiensk typ lutade scenen mot publiken för att ge djup och bättre sikt – därför går man ”upp” mot fonden och ”ned” mot framkanten.

Den här rumsliga grammatiken går att föra över direkt till dansen när du tänker på placering och förflyttningar. En bra iscensättning ska komplettera verket och musiken utan att konkurrera med dem: den drar in publiken, leker med var blicken hamnar och lyfter fram koreografin. Den säkraste metoden är att först bestämma avsikten eller känslan du vill nå och sedan utforma placeringen i den visionens tjänst – inte tvärtom.

Rita innan du repeterar. Susan Jones, balettmästare vid American Ballet Theatre, rekommenderar att rita varje formation ovanifrån med X och O, som ett spelschema i amerikansk fotboll. För att se banor och avstånd använder vissa koreografer små föremål – mynt, schackpjäser, färgad modellera – för att kartlägga vägarna och övergångarna, och samordnar färgerna för att se effekten av en fast position eller en formation.

På scenen markerar du golvet: numrera platserna längs framkant och bakkant (bredden) och tejpa vågräta färgade linjer för djupet, så att varje dansare vet sin plats. För att hitta trafikstockningar kan du använda Rockettes-tekniken: gå igenom hela rutinen, formation för formation, utan att göra stegen. Genomgången avslöjar problem med trafik eller timing; om dansare måste rusa, justera timingen eller lägg till bindesteg. Det finns inget universellt avstånd: du anpassar efter scenens mått och kontrollerar genom att gå igenom.

När du ändrar en formation, tänk på några goda principer: variera nivåerna (stående, knästående, i hopp), se till att övergångarna blir naturliga, lyft fram solisterna med placeringen, balansera symmetri och asymmetri, och använd hela scenen så att gruppen inte klumpar ihop sig. Med webbverktyg som Stancz kan du lägga ut och se placeringarna i 2D, i 3D och i Publikvy, vilket hjälper dig att förutse vad publiken faktiskt kommer att se före den första repetitionen på scenen.