Hip hop dans: crew, musikalitet och formationer

Musikalitet är sättet som dansarna hör, tolkar och dansar musiken på: den sätter tonen för rörelserna och ger dem ljuden att följa. Det grundläggande verktyget för att omsätta den i struktur är 8-count (räkning i åttor), som delar upp en musikalisk fras i åtta taktslag och fungerar som ram för att placera rörelserna. Efter varje 8 taktslag börjar en ny åtta: fraserna följer på varandra som stycken i en text som berättar en historia till musiken. Början på en 8-count hittar du genom att identifiera downbeaten, taktens starkaste betoning.

Inom en 8-count betonas vissa taktslag. Du kan till exempel lägga en skarp rörelse (sharp) på räkning 1 och 5 och sedan fortsätta med en mjuk övergång på räkning 3 och 7. För att gå ännu finare delar du upp räkningen: med ”and” (”one and two and…”) markerar du 16 slag, och med ”e and” bryter du ned den i 32 slag i snabba tempon – praktiskt för att få in rörelser som ligger väldigt tätt.

Att betona handlar också om att välja vilket ljudlager du dansar. Basen (det djupaste ljudet) kallar på förankrade rörelser nära golvet, som stomps; virveltrumman (snare), ett torrt staccatoljud (”ka!”), kallar på snabba och skarpa rörelser; hi-haten (”tss tss”) markerar underdelningarna; syntarna, de elektriska ljuden, kallar på ”gooey” rörelser, med motstånd och vågor. Tumregeln: en snabb och skarp rörelse passar bättre till en snare, medan rundade och flytande rörelser passar till längre baslinjer. Kroppen ska med andra ord förstå ljudet och röra sig som det.

Före formationerna är det kvaliteten i utförandet som håller ihop en koreografi. Grunden är grooving: de naturliga huvudnickarna och gungningarna som dansaren sedan utvecklar till koreografi; det är ”flowet” som binder ihop varje steg och varje accent. Ovanpå den kommer hitting (hit): att spänna eller böja musklerna för att markera ett starkt ljud, med väl avvägd energi – varken för slapp eller ”för full out” –, ungefär som en ljudvisualiserare som reagerar på ljudet.

Två begrepp hjälper dig att variera materialet. Milking går ut på att dra ut en rörelse förbi den punkt där den naturligt skulle stanna och ”töja” övergången (genom att spela med banan och accelerationen). Texturerna är de rörelsekvaliteter som speglar låtens stämning: staccato, flytande (flowy) eller kantig (gruff). Du får fram dem genom att kombinera hits, milking och kontroll över hastigheten.

För att repetera effektivt använder man marking: att köra igenom med mindre energi – mer i huvudet än i kroppen – för att fokusera på musiken, timingen och placeringarna. Det är värdefullt i en grupp, där synkroniseringen går först. En kommentar om ordförrådet: termerna (hit, groove, milking, marking) kommer från den engelskspråkiga dansvärlden och har inte alla en etablerad fransk motsvarighet; i Frankrike används de oftast som de är.

I en grupp är den första styrkan unisonen: dansarna utför samma rörelsefras samtidigt, eventuellt med variationer i kroppsriktning, färdriktning, gruppstorlek eller del av scenen. För att bryta blockeffekten är kanon dansens motsvarighet till den sjungna kanonen (”round”): samma fras utförs av två eller flera dansare (eller grupper) med förskjutna startpunkter, överlappande eller efter varandra; kanonen kan vara strikt eller fri (loose). Mirroring (spegeleffekt), där två eller flera dansare speglar varandras rörelser symmetriskt, ökar den visuella dragningskraften och framhäver precision och enhet.

Ripple – även kallad kaskad eller wave – är en vågeffekt i sekvens: en dansare startar rörelsen och varje följande dansare utför den i snabb följd. Koreografen väljer riktningen (vänster–höger, fram–bak eller från mitten och utåt) och lägger den på beatet; ripple används också för att ta sig mellan formationer och för att betona ett starkt taktslag. I motsatt ände finns holds, ögonblick då dansarna fryser rörelsen: rätt placerade betonar de beatsen, skapar visuell kontrast och genomslag och lyfter fram musikaliteten.

Sedan gäller det att fördela energin över hela numret. Pacing växlar mellan rörelser med hög intensitet och lugnare sekvenser; samspelet mellan dansarna (battles, call-and-response, relationer) bygger den berättande helheten, och blicken liksom ansiktsuttrycken knyter ihop dansarna med publiken. Observera: koreograferad hiphop (kommersiell, i grupp) bygger på skrivna och synkroniserade fraser och ska skiljas från freestyle, som bygger på improvisation – de två går inte att byta ut mot varandra.

En gruppkoreografi vinner på att variera formationerna – linjer, cirklar, trianglar, diagonaler – för att skapa djup, symmetri och asymmetri. Symmetriska formationer känns rena och balanserade, medan asymmetriska formationer skapar en intressant spänning; att använda scenens alla hörn gör framträdandet större och kraftfullare. Två former återkommer ofta: V:et, som ofta används för att lyfta fram en dansare i mitten (en ledare längst fram, de andra utspridda bakom), och triangeln, som ger en tydlig fokuspunkt mot mitten, perfekt för en öppningspose eller ett starkt ögonblick.

Att tänka scen är också att tänka i zoner. Mitten är fokuspunkten för nyckelögonblick och solon; fonden (upstage) skapar djup och används för övergångar; framkanten (downstage), närmast publiken, lyfter fram närheten och ansiktsuttrycken. När det gäller sidorna utgår man från publiken: côté cour ligger till höger sett från salongen och côté jardin till vänster – för dansaren som står vänd mot publiken är det alltså tvärtom, cour till vänster om dansaren (stage left) och jardin till höger om dansaren (stage right). Termerna kommer från den franska hovteatern, vars salonger på ena sidan vette mot trädgården (jardin, framför allt Tuileriträdgården i Paris) och på den andra mot gården (cour). Lägg till tre rörelsenivåer (låg, mellan, hög) – stående, på knä, hukande eller i hopp – för att skapa visuella lager.

Det som skiljer en genomarbetad koreografi från resten är mjuka, nästan osynliga övergångar mellan rörelser och formationer: man använder bindesteg och repeterar övergångarna tills de ser naturliga ut. På hiphoptävlingar förväntas de dessutom vara ”kreativa och oförutsägbara”. För att förbereda placeringsarbetet låter ett verktyg som Stancz dig placera och visualisera formationerna i 2D, i 3D och i Publikvy innan gruppen går in i danssalen.