Scenhöger, scenvänster: scenen förklarad för dansare

På franska namnges scenens sidor utifrån salongen. Côté cour är scenens högra sida sett från publiken, côté jardin den vänstra: så definierar både franska Wikipedia och ordlistan från Le Cratère, nationalscenen i Alès, dem. För en dansare som står vänd mot publiken är det alltså tvärtom mot händerna: cour ligger till vänster om dansaren, jardin till höger. Hela poängen med de två orden är att de inte ändras beroende på vem som talar, som babord och styrbord till sjöss: koreografen som sitter i salongen och dansaren på scenen menar samma sida. Scenarbetarna har till och med egna smeknamn: ”courriers” på cour-sidan och ”jardiniers” på jardin-sidan.

Namnen kommer från Comédie-Française. Från 1770 spelar truppen i maskinsalen i Tuilerieslottet, som på ena sidan vetter mot Louvrens gård (cour) och på den andra mot Tuileriträdgården (jardin). Tidigare sa man ”drottningens sida” och ”kungens sida”, efter de kungliga logerna som låg mittemot varandra; namnen försvinner med revolutionen, efter skräckväldet enligt det pedagogiska häftet från teatern Gabrielle Dorziat (scenen Salmanazar i Épernay). Tre franska minnesknep är i omlopp. För publiken initialerna ”J.-C.”, som i Jésus-Christ: J för jardin till vänster, C för cour till höger, när man tittar på scenen. För den som står vänd mot salongen ”côté cour, côté cœur” (hjärtsidan), eftersom hjärtat sitter till vänster. Franska Wikipedia lägger till ett tredje: jarDin innehåller ett D, som i droite, skådespelarens högra sida.

Alla språk utgår inte från samma synvinkel. Engelskan namnger sidorna utifrån den som står på scenen: stage left är dansarens vänster när dansaren tittar mot publiken, alltså cour, och stage right är jardin; britterna säger också prompt side om cour-sidan, där sufflören stod. Japanskan utgår liksom franskan från salongen: 上手 (kamite) är höger sett från publiken, alltså cour, och 下手 (shimote) är jardin, enligt ordlistan från det japanska förbundet för teatertekniker. Även tyskan räknar från salongen, enligt Wikipedia, i så hög grad att flera operahus har ersatt ”vänster” och ”höger” med namn hämtade från sina stadsdelar, som ”Berlin” och ”Charlottenburg” på Staatsoper Unter den Linden. Orden scenhöger och scenvänster säger inte i sig vems höger det gäller: används de som översättning av stage right och stage left utgår de från dansaren, så ange alltid synvinkeln. Det finns fortfarande blad på nätet som vänder på regeln: om du är osäker, gå tillbaka till hjärtat – cour ligger på hjärtsidan när du tittar mot publiken.

På djupet är face, framkanten, scenens främre del, närmast publiken, och lointain, fonden, den bakre, markerad av bakväggen. På franska ”går man ned” mot framkanten och ”går upp” mot fonden: ordlistan från Le Cratère påminner om att scenen förr lutade, och Salmanazar-häftet om att den ibland fortfarande lutar mycket lätt mot salongen för att ge bättre sikt. Avant-scène, eller proscenium (förscenen), är den del som ligger framför scenramen, och rampen är raden av ljus längs den främre kanten, därav ordet rampljus. Engelskan behåller samma bild av lutningen: downstage mot publiken, upstage mot fonden.

Genom att kombinera bredden (höger, mitt, vänster) och djupet (framkant, mitt, fond) får du nio zoner som alla förstår: framkant mitt, scenens mitt, fonden till vänster sett från publiken och så vidare. Den flerspråkiga teaterordlistan från CBTIJ i Brasilien översätter för övrigt ”downstage right” med face jardin (framkanten, till vänster sett från publiken) och ”upstage right” med lointain jardin (fonden, till vänster sett från publiken). De engelskspråkiga handböckerna använder samma rutnät på 3 × 3 med sina förkortningar (DSL, DSC, DSR, CSL, CS, CSR, USL, USC, USR), alltid sett från den som står på scenen: deras downstage left är din framkant till höger sett från publiken (face cour). För en dansgrupp räcker de nio namnen nästan alltid; sedan preciserar du i steg eller meter, till exempel ”fonden till vänster sett från publiken, två meter från sidoskynket”.

På sidorna döljer sidoskynkena (pendrillons), smala draperier ofta i svart sammet, kulisserna; Salmanazar-häftet förklarar att de hänger bakom varandra på båda sidorna, för att möjliggöra entréer och sortier. Scenen delas på så sätt in i plan efter varandra, från framkanten mot fonden, och ordlistan från Le Cratère talar om en ljusrad per plan: att gå in ”på andra planet, på jardin-sidan” betecknar en bestämd passage mellan två sidoskynken. Kulisserna är det utrymme som publiken inte ser, bakom sidoskynkena och bakväggen. Anteckna för varje dansare på vilken sida och genom vilket plan dansaren går in och ut: en dansare som går ut till höger sett från publiken och ska komma tillbaka från vänster behöver en väg bakom scenen.

Alla platser är inte lika mycket värda i publikens ögon. Den amerikanska regihandboken av Alexander Dean och Lawrence Carra, Fundamentals of Play Directing, så som den sammanfattas i en lärobok för blivande regissörer, rangordnar sex zoner från den starkaste till den svagaste: framkant mitt, sedan fond mitt, framkanten till höger om den som står på scenen, framkanten till vänster om den, fonden till höger om den och sist fonden till vänster om den. Sett från publiken blir det: framkant mitt, fond mitt, framkant till vänster, framkant till höger, fond till vänster och fond till höger (på franska face jardin, face cour, lointain jardin och lointain cour). Grundtanken är enkel: ju närmare och mer centralt en dansare står, desto mer drar dansaren till sig blicken. Det är ingen lag utan en kompositionskonvention, och andra källor motsäger den delvis.

För dansen skrev ljusdesignern Tom Skelton redan 1955 i Dance Magazine att teaterns rutnät med sex zoner inte var till någon nytta: en dansare passerar flera zoner under en enda rörelsefras. Han rangordnade i stället vägar: först mittaxeln, från fonden till framkanten, sedan diagonalen från fonden till höger sett från publiken mot framkanten till vänster sett från publiken (från lointain cour till face jardin), sedan den andra diagonalen och sist en cirkel på cirka 4,5 m i diameter i mitten. Dansmaterialet från skolväsendet i New South Wales bedömer tvärtom zonen i fonden på cour-sidan, till höger sett från publiken, där bakväggen och sidan möts, som stark. Salmanazar-häftet återger slutligen en fransk tradition: jardin, till vänster sett från publiken, skulle vara den ”goda” sidan, där hjälten gör entré, och faran skulle komma från cour.

För en grupp används rangordningarna framför allt för att bestämma vem som ska stå var. Solisten eller det starka ögonblicket hamnar gärna i framkant mitt; en grupp som ska synas utan att ta över kan hålla fonden; en diagonal ger rörelse och djup och gör att du kan korsa hela scenen på kort tid. Men allt beror på åskådarens plats. Det är ren geometri: från en stol vid sidan försvinner en del av scenen nära den sidan bakom scenramen, och en dansare i fonden kan skymmas av den som står framför. Kontrollera därför dina formationer från flera platser i salongen, inte bara från mitten.

Den franska teaterns ordförråd har ingen fast numrering av scenen: ordlistorna som lästs för den här guiden anger ingen, och varje kompani bestämmer sin egen. Två utländska system är värda att känna till. I Japan har framkanten en nolla i mitten och sedan 1, 2, 3 mot varje sida, med 90 cm mellanrum, ett halvt ken, det gamla japanska måttet, enligt salongsförvaltaren Theatre Workshop. I USA beskriver en inspicient för musikaler samma idé, en rad med siffror med 0 i mitten och en markering varannan fot, alltså ungefär 61 cm. Välj ett avstånd, skriv det på din plan och behåll det från studion till scenen.

Själva markeringarna är små bitar tejp på golvet. Gaffatejp, som används mycket inom scenkonsten, rivs för hand och lossnar utan att lämna spår om den håller god kvalitet; på engelska kallas markeringarna spikes. Engelska Wikipedia beskriver det vanliga bruket: ett litet kryss för en dansares plats, ett L för en möbel eller ett dekorelement, en färg per person eller per element när markeringarna blir många, och självlysande tejp när man måste hitta sin plats i mörker. Mitten förtjänar alltid sin markering: inspicienten som nämndes ovan sätter ett stort T i framkant mitt och en annan markering i scenens exakta mitt.

Sätt ut så få markeringar som möjligt: bara de platser som måste vara exakta, där en dansare ska hamna precis i ett ljus eller på rätt avstånd från en annan. En japansk ordlista för skådespelare påminner om att den självlysande tejpen också syns från salongen, därav vitsen med att sätta ut lite. Många salonger som tar emot dans lägger ut en svart dansmatta (den tekniska ridern för MC93 i Bobigny listar en i våder på 1,5 m): fråga teknikern vilken tejp du får sätta på den, och ta bort markeringarna från ett verk innan du sätter ut nästa, eller byt färg för att inte blanda ihop två koreografier.

Den gyllene regeln ryms i en mening: ett enda system per dansgrupp, och synvinkeln utsagd vid varje instruktion. Om din dansgrupp utgår från publiken, undvik ”höger” och ”vänster” utan synvinkel; arbetar den med nummer, säg ”tvåan till höger sett från publiken” hellre än bara ”tvåan till höger”. Skriv det valda systemet överst på planen för varje formation, med en pil mot publiken, så att en nykomling kan läsa den utan förklaring. Och när en instruktion kommer från salongen, till exempel från koreografen som sitter på första raden, påminn om att ”sett från publiken” betyder samma sida för koreografen som för dansarna: det är just därför man anger det.

I studion står spegeln oftast för publiken: framkanten är på spegelns sida, och höger sett från publiken (cour) ligger till vänster om dansaren som tittar i spegeln. För över scenens markeringar till danssalen, med samma mitt och samma avstånd, som den klassiska pedagogiksajten Ballet Curriculum rekommenderar: nummer framför spegeln på lektionerna, samma nummer vid scenkanten på föreställningsdagen. Planera också in repetitioner med ryggen mot spegeln, för på scenen finns ingen spegelbild att rätta sig efter; i tidningen Dance Informa minns en dansare ångesten inför de repetitionerna precis före teknikveckan. Och om du visar en sekvens vänd mot dansgruppen, säg det: dina rörelser kommer då spegelvända.

Ge sedan var och en sin plats, formation för formation: en plan per formation, med varje dansares namn eller nummer, är bättre än en lång muntlig förklaring. Justera sedan allt på den riktiga scenen. Ordlistan från Le Cratère nämner det franska uttrycket ”on verra à la rampe” (vi får se vid rampen), det vill säga när man repeterar på scenen: avstånden ändras, och entréerna hamnar inte alltid där man väntat sig. Genomdraget ”à l’allemande”, det som enligt franska Wikipedia lägger till placeringarna, är ett bra tillfälle att sätta ut de sista markeringarna. Sätt dig till sist i salongen, i mitten och sedan på sidorna, för att kontrollera att ingen är skymd.

Stancz är en app för koreografi som används för att förbereda dansarnas placering: du ställer dem på en scen i skala, länkar ihop formationerna, och övergångarna animeras till din musik, i 2D ovanifrån, i 3D och från salongen. Den används i webbläsaren på en dator, PC eller Mac, utan installation, och som app för iPhone, iPad och Android, med samma konto. Den är gratis för upp till 3 koreografier med 4 formationer vardera, och det finns ett betalt abonnemang för mer. Den har 19 färdiga formationer, former som anpassar sig efter antalet dansare, och klarar upp till 500 dansare per koreografi.

2D-vyn ritar scenen i dess verkliga mått, i meter: 10 × 6 m som standard, visat som ”SCEN · 10,00×6,00 m”. Graderade linjaler löper upptill och till vänster, med en siffra för varje meter och ett streck var 50:e cm, från 0 i det vänstra hörnet; två streckade mittlinjer, alltid synliga, korsas i mitten. FRAMKANT står under den främre kanten, längst ned på planen, på publikens sida, och BAKKANT ovanför den bakre kanten; du kan visa rutnätet, fästa dansarna mot det och visa deras nummer. Planen skriver varken ut höger eller vänster: med publiken nederst är planens högra sida höger sett från salongen, alltså cour, engelskans stage left. På en scen på 10 m hamnar 7:an på den övre linjalen därmed 2 m från mitten, till höger sett från publiken.

Publikvyn svarar på frågan som man ställer sig i salongen. Under ”Din plats” väljer du en namngiven plats (Parkett, mitten; Första raden; Första raden, höger sida; Vänster sida; Höger sida; Jury; Balkong; Kamera) eller trycker på en stol på platskartan, som visar vänster och höger sett från salongen; kameran placeras där och ramar in dansgruppen, och sedan säger vyn vem som är dold och bakom vem, eller att alla syns från den här platsen. 3D-vyn visar samma formation i volym. Att dela en koreografi skrivskyddad är gratis: varje dansare tittar på den, och ”Framhäv mig” lyfter fram den egna dansaren. Begränsningarna, rakt på sak: ingen PDF-export, ingen redigering för flera samtidigt och ingen administration av dansskolor.