Scenplan för dansföreställning: så ritar du den

Scenplanen (på engelska ”stage plot”) är en skiss av scenen ovanifrån, i fågelperspektiv. Den visar var varje dansare står, dekorelementen och utrustningen. För ljud- och ljustekniken anger den också var monitorerna (wedges), mikrofonerna, DI-boxarna och strömuttagen sitter. För en dansföreställning är huvudsyftet ändå placeringen av dansarna, dekoren och ljusplanen (ljuset): det detaljerade ljudordförrådet gäller framför allt konserter och populärmusik.

Den ska skiljas från ett närliggande dokument: ”input list”, kanallistan, som kopplar ingångarna till mixerbordets kanaler och fungerar som guide när man patchar. De två kompletterar varandra men är olika: kanallistan styr mixerbordet, scenplanen styr den fysiska organisationen av scenen.

Scenkonsten använder också två kompletterande ritningar. Planritningen (plan de masse) är en vy ovanifrån som omfattar scenen, kulisserna, salongen, gångbryggorna, linorna och den rörliga utrustningen, med scengolvets framkantslinje och scenens mittaxel. Sektionsritningen (plan de coupe) är en vy från sidan av salongen, scentornet, underscenen och linorna. Tillsammans ger de en fullständig bild av rummet.

Scenens fyra ”väderstreck” är på franska face, lointain, cour och jardin. Face är scenens främre del, framkanten, närmast publiken; lointain är fonden, scenens bakre del, längst bort från publiken, markerad av bakväggen, mittemot framkanten. De två axlarna styr hur varje placering läses.

Den klassiska nybörjarfällan gäller cour och jardin, som ALLTID definieras utifrån publiken, aldrig utifrån dansaren. Côté cour är scenens högra sida sett från salongen (alltså till vänster om dansaren som står vänd mot publiken); côté jardin är den vänstra sidan sett från salongen (alltså till höger om dansaren). Det franska minnesknepet: ”J.-C.” som i Jésus-Christ, J för Jardin till vänster och C för Cour till höger, sett från salongen. En variant för den som står på scenen: ”côté cour, côté cœur” (hjärtsidan: hjärtat sitter till vänster hos skådespelaren, och där ligger alltså cour). Termerna kommer ur en tradition: de dyker upp när Comédie-Française flyttar in i maskinsalen i Tuilerieslottet, kring 1770, där ena sidan vette mot Louvrens gård och den andra mot Tuileriträdgården; tidigare sa man ”kungens sida” och ”drottningens sida”, uttryck som övergavs efter revolutionen.

Om du arbetar med engelskspråkiga referenser: se upp för bytet av synvinkel. På engelska definieras stage left och stage right utifrån dansaren som står vänd mot publiken (stage left = dansarens vänster), alltså omvänt för den som tittar från salongen. Upstage betyder bakåt, downstage framåt; terminologin kommer från de gamla lutande scenerna (raked stage) som sluttade ned mot publiken, där det att gå ”upstage” bokstavligen innebar att gå uppåt mot den bakre delen. Center stage är den centrala spelytan, den mest synliga.

En scenplan måste ange en skala. Inom fransk scenkonst är den mest citerade skalan 1:50 (1 cm på planen = 50 cm i verkligheten); 1:100 (1 cm = 1 m) används också, och skalorna för läsning sträcker sig från 1:20 till 1:125. Inom ljudteknik och populärmusik anger engelskspråkiga källor snarare 1/4 tum per 1 fot. Skalan är alltså en konvention som du väljer och anger tydligt, inte en enda regel.

Stegen för att bygga planen: 1) samla in uppgifterna (scenens storlek och form, fasta element som dörrar och pelare); 2) bestäm skalan; 3) rita scenens kontur och dess permanenta element, på millimeterpapper eller i ett program; 4) placera varje element med symboler och en färgkod; 5) lägg till en teckenförklaring och en kontaktrad (namn, telefon eller e-post, datum och version). Bland de verktyg som nämns finns Vectorworks, SketchUp, AutoCAD och särskilda onlinegeneratorer. Stancz, ett webbverktyg för att placera och visualisera formationer i 2D, 3D och Publikvy, kan också användas för att utforma och dela dansarnas placeringar.

Planen i skala har mycket konkreta användningsområden på plats: att föra över strålkastarnas placering som mätts upp på planen, fördela sidoskynkena, rita siktgränserna och insynslinjerna, räkna ut sofitternas höjd och ljudspridningens vinklar. Pappersplanen är fortfarande oumbärlig för att mäta och rita direkt på golvet. För att placera ramen: scenramen (portalen) är det fasta element som ramar in öppningen mellan salongen och scenen, med förscenens golv vid dess bas; det är den öppningen som järnridån kan stänga. Bakom den reglerar den inre portalen (manteau d’Arlequin), även kallad rörlig ram, öppningens bredd och höjd efter dekorens mått.

Arbetsflödet för överlämningen är fastlagt. Spelplatsen tillhandahåller sektionsritningen och planritningen av scenen, som ingår i dess tekniska rider; kompaniet för in sin placering av dekor och ljus på dem. Tillsammans blir dokumenten ”navet, det oumbärliga underlaget för de tekniska teamen på plats”. Scenplanen är alltså inte ett fristående dokument: den ingår i ett utbyte mellan spelplatsen och kompaniet.

Den tekniska chefen använder den tekniska ridern (spelplatsens och kompaniets) för att fastställa villkoren för gästspelet och leda inriggningen och spelperioden. Spelplatsens rider anger scenens mått, typerna av linor, lyftanordningarnas maxlast, publikkapaciteten och utrustningsparken; kompaniet anger sina behov av ljus, ljud, personal och dekor (motorer, stagning osv.). För ljuset anger ljusplanen strålkastarnas typ, position, riktning, inställning och färg, och körschemat listar i kronologisk ordning de cues och effekter som ska köras under föreställningen.

Den tekniska ridern ska ange de minsta scenmått och det maskineri som krävs (får dekoren plats? passar scenen?), ge en beskrivning och ett foto av scenelementen och ange kompaniets tekniska kontaktpersoner med kontaktuppgifter. Den är avtalsmässigt bindande: varje utelämnande får ekonomiska följder för producenten. Den gyllene regel som källorna anger: håll dig till det väsentliga för att bli förstådd.