Visualisera koreografi i 2D, 3D och från publiken

Inom scenografi är planritningen (ground plan) en skalenlig ritning sedd ovanifrån, en ”bird’s-eye view” som visar var alla sceniska element står och hur stora de är, samt dansarnas entréer, sortier och banor. Det är den perfekta vyn för att planera rummet: vem står var, vem rör sig vart och längs vilken bana.

Elevationen (elevation) är i stället en skalenlig ritning av scenen sedd från publiken, alltså vyn framifrån. En ”rear elevation” visar dekorens baksida, medan en vy från sidan kallas ”section” (sektion). Vyerna kallas elevationer eftersom de är uppresta i förhållande till planritningen.

De två kompletterar varandra: planritningen planerar rummet, elevationen visar vad åskådaren ser. Dansföreställningar har särskilt nytta av elevationen, eftersom den visar hela kroppens rörelse och de rumsliga mönster som vyn ovanifrån inte ensam avslöjar.

Siktlinjerna (sightlines) beskriver vad publiken kan se av en föreställning från sin plats, utan hinder eller ansträngning. Man skiljer mellan vågräta siktlinjer – vyn av scenen och av zonerna till vänster och höger, som till exempel skyms av andra åskådares huvuden – och lodräta siktlinjer, som hänger ihop med stigande eller upphöjda platser och skyms av draperier eller strålkastare som hänger för lågt.

Valet av scenform påverkar siktlinjerna direkt. En rund scen (”round staging”) blir ett problem om dansarna mest tittar åt ett enda håll: halva publiken ser då bara deras ryggar. Utformningen måste därför utgå från hur publiken kommer att se föreställningen, och inte bara från rörelsens inre logik.

I en gruppföreställning är siktlinjerna bokstavligen inbyggda i koreografin: bra siktlinjer garanterar att varje åskådare kan se framträdandet. Podier eller läktarsteg (”risers”) höjer dansarna för att förbättra synligheten och skapa en dynamisk visuell effekt – det vanligaste greppet för körer på scen. De exakta höjderna och vinklarna beror ändå på sammanhanget: för exakta mått är det bäst att vända sig till en scentekniker eller till de lokala reglerna för lokaler som tar emot publik.

För att tala om rummet utan tvetydighet har den franskspråkiga teatern fyra ”väderstreck” på scenen. Scenens framkant (face) är kanten mot publiken (man går ”ned” till framkanten) och fonden (lointain) är den bakre delen (man går ”upp” till fonden). Côté cour är scenens högra sida sett från åskådaren som tittar på scenen, côté jardin dess vänstra. Termerna finns just därför att ”vänster” och ”höger” byts om mellan vyn från scenen och vyn från salongen: att varje gång ange referenspunkten undviker misstag. Scenen, slutligen, är ytan där dansarna rör sig, till skillnad från salongen där publiken sitter.

Alla platser ger inte samma upplevelse. ”L’œil du prince” (prinsens öga) betecknar den vinkel som visar dekorens perspektiv utan förvrängning; det är också, när man tittar från salongen mot scenen, den plats där man ser föreställningen bäst. Begreppet kommer från den italienska scenen, tänkt som en ”illusionslåda” byggd på perspektiv och trompe-l’œil – en scenografi som förutsätter en privilegierad synvinkel rakt framifrån, vilket förklarar varför vyn framifrån historiskt har styrt kompositionen.

Blanda inte ihop två betydelser av ordet ”perspektiv”: den optiska, illusionistiska perspektivverkan på den italienska scenen å ena sidan, och den enkla ”vyn framifrån, publikens synvinkel” i verktygen för koreografi å den andra. Teoretiskt sett ser varje åskådare i själva verket en annan föreställning: man upplever inte samma föreställning på första raden som på tredje balkongen. Som Patrice Pavis påminner om, med ett citat av Marie-José Mondzain: ”att se tillsammans är inte att dela en syn, för ingen kommer någonsin att se det som den andra ser”. Därav det konkreta värdet i att testa flera synvinklar i stället för en enda.

Att förhandsgranska en koreografi gör att du upptäcker problem tidigt. Ett program för formationer låter dig kontrollera om formationerna går att läsa tydligt, i stället för att upptäcka problemen mitt i repetitionen. Det ersätter kortlivade skisser på whiteboarden och meddelandetrådar fulla av rättelser av avstånd med en enda visuell källa – och planeringen sker medan konceptet ännu går att ändra, innan dansarnas tid tas i anspråk.

Konkret kombinerar verktygen en vy ovanifrån (top view) och en 3D-vy för att förhandsgranska ”stage picture” – helhetsbilden som dansarna bildar i ett givet ögonblick – från flera vinklar. Du kan lägga koreografin på musikens räkningar (counts), låsa entréer, sortier och scenbyten och analysera avstånden före repetitionen. En formation betyder här den samordnade rumsliga placeringen av dansare som rör sig tillsammans längs förutbestämda banor, med bestämda positioner och riktningar.

Den akademiska forskningen pekar åt samma håll: ChoreoVis föreslår en visualisering ovanifrån med spårning av banor, analys av hur golvet används och jämförelse mellan planerad koreografi och verkliga rörelser, för att kontrollera avstånd, linjer och hur smidiga övergångarna är. Stancz passar in i samma logik, som webbverktyg för att placera och visualisera formationer i 2D, i 3D och i Publikvy, så att du kan ställa planritningen mot det salongen faktiskt kommer att se.